Vi i Göteborgs Folkdansvänner dansar en blandning av ungefär lika delar av: folkdans, folklig dans och gammeldans.
Vad menas då med dessa termer? För att få grepp om vad dessa termer står för och folkdansrörelsens historia får vi gå tillbaks i tiden 2-300 år.
Under 1700-talet dansades det både i högreståndsmiljöer och bland allmogen, men danserna skiljes åt en del. I högreståndsmiljöerna dansades bl a kadriljer danser som kommit från Frankrike – det land som på den tiden hade störst inflytande över kulturen i Europa. Allmogen dansade under denna tid också kadriljer som hade spritt sig till dem, men också pardanser av äldre ursprung som kommit till oss från bl a Polen – t ex polskor.
I början av 1800-talet uppstod i Stockholm, och inte minst inom hovet, ett stort intresse för folklig kultur -allmogens kultur. Detta intresse hade kopplingar till nationalistiska strömningar i kulturlivet som i sin tur var början till ”den nationalromantiska vågen” . Man kan läsa mer om nationalromantik på wikipedia . Det yttrade sig bland mycket annat i att personer reste ut i landet på dokumentationsresor. Under dessa resor dokumenterades – upptecknades - bl a danser som dansades ute i bygderna – folkdans - men också musik som spelades – folkmusik – och de praktfulla högtidskläder – folkdräkter- man träffade på. Resorna gick bl a till Dalarna, Hälsingland och Sörmland – bygder där dessa yttringar av folklig kultur – även kallat folklore - fortfarande levde.
I brist på moderna hjälpmedel såsom videofilmning och dagens kommunikationer gick detta arbete dock trögt. Men arbetet fortsatte och pågår i princip fortfarande, om än i andra former. Resultaten är idag en ovärderlig kulturskatt.
I Stockholm under denna tid blev det populärt att framföra folkdans och folkmusik på scen där aktörerna var iklädda folkdräkter. Danserna framfördes av skolade dansare. Men eftersom de danser man hade upptecknat ute i bygderna kanske inte gjorde sig så väl på scenen, blev det vanligt att man ”förskönade” dem. Det hände också att man komponerade helt nya danser. Även musiken man hade upptecknat på landsbygden förskönades med stämmor och annat. Även nykomposition ”i folkton” förekom, den genuina folkmusiken var sannolikt något svår att ta till sig för stockholmspubliken. Det gällde ju för teatrarna då som nu att erbjuda föreställningar som lockade publik.
Den person som åstadkommit flest danser för sceniskt bruk, inspirerade av danser som dansades på landsbygden hette Anders Selinder. Han var balettmästare vid Kungliga Operan i mitten av 1800-talet. Mer läsning om dessa saker finns på denna länk
Under denna tid kom ett antal ”nya” danser till Sverige från främst tyskspråkiga områden i centraleuropa – detta område hade vid denna tid övertagit rollen från Frankrike som dominant för kulturlivet i Europa. Mer om detta senare.
År 1880 bildades i Uppsala det första folkdanslaget i Sverige Philochoros. Exempel på danser som Selinder och Philochoros skapade är Daldans, Vingåkersdans, Gotlandskadrilj, Fryksdalspolska och Fjällnäspolska. Det är dessa danser, (som vid det här laget har en 150-årig historia), man brukar benämna folkdans. Dessa med flera finns beskrivna i en bok som brukar kallas för ”Gröna boken”. Denna bok som kom ut för första gången år 1923 var länge den helt dominerande källan till danser som folkdanslagen i Sverige dansade. Den kan idag i något reviderad form köpas hos Folkdansringen
På Akademiska Folkdanslagets hemsida kan man hitta detaljerade beskrivningar till de flesta danser vi dansar ( och några till ). Se vår danslista, med enstaka länkar till videoupptagningar.
Allt eftersom flera folkdanslag bildades ökade intresset för de genuina folkliga danserna som delvis fortfarande dansades på landsbygden. Detta gjorde att danser som upptecknades gick raka vägen till folkdanslagen för att där hållas vid liv utan nämnvärd förvanskning. I detta sammanhang var även sådana danser som inte gjorde sig på scen – bl a pardanser intressanta. Exempel på danser som kommit till oss och andra folkdanslag på detta sätt är Landskronakadrilj, Snurrebock från Järvsö och Bingsjöpolska. Dessa danser brukar benämnas folkliga danser.
På 1960 och –70-talen ökade i sambans med bl a ”gröna vågen” intresset för danser som upptecknats på landsbygden vilket resulterade i en intensifierad våg av letande och upptecknande av danser och musik som höll på att ”gå i graven”. Man hittade överraskande mycket inte minst genom att intervjua äldre personer på ålderdomshemmen som i många fall välvilligt berättade och visade efter bästa förmåga. En del av de dansbeskrivningar som tillkom under detta arbete sammanställdes i en bok som brukar kallas för ”Blå boken” som kom ut år 1971. Det finns även en Blå bok med musik.
En term till som det finns anledning att förklara närmare är gammeldans. Den uppstod under början av 1900-talet och är ett gemensamt namn på de pardanser som kom till oss söderifrån under andra halvan av 1800-talet och som dominerade våra dansbanor fram till 1920-talet. På 1930-talet uppstod ett behov att särskilja dessa danser som då (något felaktigt) ansågs vara de urgamla svenska danserna från de nya amerikanska danserna och musiken till dem - fram för allt jazzen.
De gamla danserna – Gammeldanserna – man brukar prata om är Vals, Schottis, Hambo och Polka. Ibland räknas även Mazurka, och Snoa dit. (Hambon och Snoan kom dock troligen inte söderifrån). Musiken som används till gammeldans framförs ofta på dragspel – ett instrument som tog över efter fiolen som dominerande instrument för den folkliga dansen under andra halvan av 1800-talet. Gammeldansmusiken som ofta framförs av en orkester utvecklades dock på egna vägar och blev ganska snart en genre som skiljer sig från den (oftast äldre) folkmusiken.
Gammeldansen blev åter populär på 1970-talet.
Mer om gammeldans finns att läsa på wikipedia
Denna tid kommer förvisso att bli lättare att beskriva när vi fått distans till den. Några saker kan man dock skönja redan nu så här ”mitt i”:
Det ena är att det stora intresset för folkdans som blommade upp på 1970 och –80 talen avtog under 1990-talet och är fortfarande jämförelsevis lågt.
Det andra man kan skönja är att det intresse som finns för folkdans, folklig dans, gammeldans, folkdräkter och folkmusik har en något annorlunda karaktär än i tidigare epoker. Dessa har – och har alltid haft - paralleller till förändringar i samhället i stort. T ex har man på senare tid tonat ner det provinsiella – man söker inte så mycket efter skillnader mellan t ex musik från närliggande bygder. Man intresserar sig mer för likheterna med musiken från andra regioner, tidsepoker och stilar, men allra mest för att njuta av att framföra eller lyssna på musiken. Paralleller finns när det gäller dräkter och danser...
Man har också tonat ner uppvisandet av t ex folkdans och betonar istället dansglädjen i högre grad. Vi konstaterar idag förnöjt att dansglädjen är främsta anledningen till att vi håller på. Att vi på samma gång upprätthåller ett kulturarv gör ju inte saken sämre.